Se vad mamma hittade idag på göteborg horse show, hunter puts!
Med tanke på hur skrutt mina blivit så var det behövligt. 
Gråa har de varit tills nu, och jag hoppas att detta hjälper och håller.
För övrigt är mitt CV nästan färdigskrivet och jag ska försöka skicka det imorgon. 
Då ska vi också in till stan och hämta lite undanlagt. 
Kanske får lite annat följa med hem också.

Man vet ju aldrig liksom. Shit happens.

Ska även slutföra en hästaffär så för tillfället ser morgondagen hyffsat späckad ut.
Nu ska jag lägga mig så jag orkar upp imorgon, nighty

Fosterställning och stilla ryckningar.

Tårar och tysta snyftningar.

Den växande pölen på kudden.

Kramar om ett gossedjur i hopp om att det ska sluta.

Det gör ont nu. För första gången på riktigt länge.
En rädsla i osäkerhet skapas.

Skrämd av tanken att jag inte riktigt släppt taget.
Famnen jag saknar.

Famnen jag aldrig fick mer än några korta stunder.

Att vara så nära dina hjärtslag, känna det pulsera för att nästan sätta mina egna i otakt.
Och nu är jag som i otakt utan dig.
Tomrummet som fyllts och tömts.
Det har aldrig gjort riktit så ont förr. 
Tills jag fick tömma ut dig.
Då blev det olidligt.
Städa bort, rensa ut. 
Det sista ligger fortfarande kvar i hörnen.
Jag saknar dig så det gör ont.

på mig i egen hög person i så gott som osminkat fodral med myströjan på.

För er skull så klart. Jag lever, som sagt. Nu vet ni. Ni kan sluta oroa er,

vilket ni förmodligen gjort, tror jag.

Skämt å sido. Men lever gör jag, faktiskt.

Försenade julklappar blev det också, väska, halsband och en kopp med fat, jo man tackar! 
Förbannat trevligt, I say.
Jag borde kanske inte sitta här med The Killers låga toner i lurarna och med mitt allra tröttaste humör på plats och skriva ut till allmänheten. Den lilla allmänheten som läser. Övertrötthet som känns som en lätt fylla. 
Mitt mest kreativa skede som kan leda till antingen något riktigt bra eller en ren katastrof. 
Förhoppningarna ligger på det förstnämnda men ni kan ju trots det ta det med en nypa salt,

av säkerhetsskäl.

Dock skippar jag en långrandig text som troligvis ingen uppskattar eftersom att bara ca 1,5 person läser sådant.

MEN jag skall hur som haver meddela mitt kliv in i vuxenlivet. Jag, Alice, har sökt jobb.
Ni kan förmodligen inte tro det. Kanske svartnar det till och med framför ögonen och knäna blir plötsligt svaga. 
Men det stämmer. Eller ja, halvt. Jag ska i alla fall. Så snart betygsuppgifterna är ordnade och mitt personliga brev är färdigsprayat med min finaste parfym. Nu jävlar ska det charmas. Snart skriker varenda arbetsgivare i stan efter mig. 

Jag har alltid sagt att det här med jobb inte är min grej egentligen.
But money is.

Nu kastar jag in handduken, eller i alla fall mig själv i säng, imorgon väntas en vända på stan och på fredag blir det gööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööteborg horse show, DE NI!

Min nya transparenta kreation i grått, sista kvar och 70 procents rea.

Ordinariepris 499 kr. Vad kan jag betalat för den då tro. Jo, 150 kr. Tagen.
På måndag hämtar jag ett par Miss Sixty jeans, också med 70 procents rea. 
Mörk tvätt, precis vad jag behöver. Dessutom får man förbannat mycket snyggare ass, aldrig fel. 
Inhandlade också mitt första Pandora armband, ett dubbelt i svart flätat läder. 
Tänkte hållt mig till det men mor min ansåg att en liten berlock inte skulle skada,

så det blev ett spöke. Enkel och glad. Lagom sådär. 
Är egentligen inte alls  mycket för saker som alla har, sticker hellre ut. 
Får se om jag fastnar för detta och köper fler, eller låter det vara så enkelt som det redan är. 
Nallekorven och den blå bildens medverkan i inlägget har väl ingen större mening. 
Jag har nallekorv hemma. Blått är flott. Det är väl det.

Tacosen är avklarad och jag är helt färdig, så det blir nog sängen inom kort skulle jag tro. 
Imorgon har jag gjort planer för övningskörning, julklappsbyte (något sent ute kanske?) samt min första ridtur på 4 månader, kan gå vilt till hörrni, håll i hatten.

Nermyst i soffan med soppa  orkade inte laga någon mat och hade inte heller mycket hemma.

Självklart i jättemuggen (skålen) jag fick av mammis innan jul, ovanpå låg en lapp med orden "Jag älskar dig"

Wish me luck.

Jag ska tala klarspråk, säga sanningen. 
Det gör ont, något så fruktansvärt. 
Konturerna okej, men fyllandet var bra smärtsamt. 
Men värt det, det är det. 
Smärtan hör liksom till på något vis. 
Det ska kännas att bli märkt för livet.

En svala. För frihet, i allmänhet. 
För att jag klarat 1,5 år som jag kanske aldrig trodde jag skulle. 
Att jag vågade göra det jag ville, hur svårt det än kändes. 
Att flyga med egna vingar. Lämna boet. Släppa taget. 
Att se på när det känns som om jag borde ge upp,

för att påminna mig om att jag klarat mig så långt, och borde klara mig ännu längre.

Min personliga pepp, för att jag klarar det. 
Det vet jag ju.

Det är lite sjukt delvis.

Man ser den, äntligen efter all tid man längtat efter att få göra den.

Och nu sitter sen där. För alltid. Oavsett vad som händer. 
Men just nu känns det inte som ett stort problem,

för fan va nöjd jag är. 
Värt varenda krona. Varje sekunds smärta.

Och när den läkt kommer den vara ännu finare. 
Lycka.

Nu ska jag återgå till Mauro och Pluras kök som tack och lov fanns på internet, missade det igår för praktiken, just när älskade Markus Krunegård var med.
Efter det kollar jag nog på Jersey Shore och sen blir det att packa väskan för imorgon,
då blir det Zumba med min favorit Perssi!

Bilden är någon dag gammal men jag lär väl se ungefär likadan ut.
Klarade av skolan med brist på sömn, ett prov utan att ha pluggat och fick handlat lite nödvändigheter på stan. 
För ett 41a nagellack kan man inte leva utan. Och en vit bas T-shirt är perfekt för bara 50-lappen.

Nu ska jag strax packa väskan för att åka till Falkenberg och simma med min fina vän. 
Förhoppningsvis får jag solat lite också. 

Det sista strået har draget och pricken över i:et är satt på plats.

Jag vägrar gråta mer för din skull för det spenderade jag hela julen åt.

Sanningen är nog den att jag inte ens orkar.

Jag gav dig så många tårar att jag nästan torkade ut.

Så nu får det nog allt vara nog med det här och jag hoppas du känner min uppgivenhet.

Istället ska jag vara självisk.

Göra det jag borde gjort för länge sen och ta mitt liv dit jag vill. 
Varför göra saker för andra. Varför förändra sig själv för att uppfylla andras krav när det motstrider allt man egentligen står för. Varför försöka få någon annan att älska en när man aldrig älskat en själv.
Här drar jag ett sträck och startar om, tar fart och ger mig av. 
Jag ska hitta mig och göra allt som faller mig in.
Och får jag vara ärlig så känns det riktigt bra.