Vet inte varför just dessa två bilder är de första som jag bjuder på på ett jävla tag. 
Min kanske näst finaste födelsedags present och biljetten sen förra nyår, som tar bär med sig massor med minnen. Men nu blev det just de bilderna så det får duga. 

Det kom en tid då jag kände att jag inte hann med detta, att jag inte behövde det lika mycket.
Glädje upp till öronen och rosa moln vart jag än gick. Jag hoppades på att den tiden skulle bli mer långvarig än så och i kontrast till förr har jag bara mig själv att skylla det på denna gången. Jag brukar kunna lägga orden i rätt ordning för att förmedla men denna gången gick det inte. Och ont gör det, det ska gudarna veta. 
Jag sitter här på min säng som nu mera är på golvnivå, och blickar ut över rummet som jag försökt förändra för att glömma. Mitt hår är i någon sorts rödton tack vare ett impulsryck och en underbart snäll bästa vän. 
Jag gör om och flyttar runt saker även om det inte får mig att tänka på annat. 
Det är som om jag har kört fast i en snödriva medans du inte alls har några problem att köra vidare. 
Förbi mig. 
Och jag kan inte klaga, jag kan inte påpeka eller undra varför. För det är på dina villkor. Tack vare mig. 
Idiotalice med ett självförtroende i bottnen som sabbar allting. Om inte det eller om inte det. Det är lätt att vara efterklok.
Så äckligt lätt. Och det konstigaste är att jag inte tror att det hänt och är precis lika chockad själv. 
Och betala för det, det får man. Som en tatuering tvärs över samvetet, där står det. 

Nu fortsätter jag mitt lindriga försök till att packa. Jag började igår morse, och ändå har jag inte kommit längre än en halvfylld väska och tårfyllda ögon. Imorgon beger jag mig för att fira med släkten i USA. Kanske behöver jag det, kanske kan det få mig på andra tankar fastän jag tvivlar det. Städa borde jag med, men det lär inte bli så noggrant som jag tänkte. Tänkte för att försöka tränga bort det där jobbiga.