Its been a while, but I can still remember just the way you taste.

Hemma sedan en bit in på fredagkvällen, efter en vecka i Lofsdalen (fråga mig inte vart det ligger, där uppe, där snön härskar än. Ångest)

En veckas slit och släp, tidiga morgonar och ja, tidiga kvällar med för den delen. Mer fanns det inte ork till.

Mjölksyra fick för mig en helt ny innebörd och något fixande av naglar, make eller hår var det inte frågan om.

Allt jag älskar, mitt pyssel. För en vecka fick jag lägga det åt sidan och gå in i en värld jag aldrig tidigare förstått.

Varför åka till kyla när man kan åka till värmen?

Varför välja långkalsonger under tjocka termobyxor istället för skjorts, bikini och drinkar i solen?

Avslappning. Solbränna. En paus ifrån det annars så hektiska (läs meningslösa) liv man lever i.

Sånt behöver jag. Det kan jag relatera till. Det här? Not so much. Men visst gjorde jag det.

Så här i efterhand känns det jävligt avlägset faktiskt. Skönt.

Det fanns ljuspunkter, såklart. Tillslut lyckades jag ta mig ner, hyffsat oskadd dessutom.

När lutningen var som allra minst då kunde jag nästan glänsa. Svängarna blev näst intill eleganta. Tryggt kändes det.

Vissa kallar det transportsträckor. Jag kallar det lagom branta backar.

Vid slutet av veckan hade jag lyckats ta mig ner för både gröna och blåa backar och troligtvis nöjer jag mig med det.

Fläckarna på solen var rädslan. Paniken kanske rent utsagt. Knuten i magen när man blickar ner.

Du kommer dö om du åker när där, det vet du ju. Klart som fan att du gör. Men tar du inte just den vägen, ja då kommer du inte ner.

Bit ihop. En sväng i taget. En sväng av de 137 st du gör på en sträcka på 20 meter. Egentligen går det kanske mer uppför än nerför.

Och väl nere ska man upp igen. Igen. Igen.

Fika i backen och lite grillning. På matfronten var jag mer bortskämd än med det jag lyckas koka ihop hemma (sorgligt men sant).

Och umgänget var det rakt inget fel på.

Allt som allt är jag stolt. Nöjd över vad jag åstadkommit. Att jag orkade fysiskt. Och om inte annat mentalt.

Jag utsatte mig inte för de värsta branterna, men jag överkom rädslor som trots allt är mitt största hinder till att lyckas med saker.

Nästa gång sticker jag till solen och unnar mig.

Mentalt. Jag orkade som sagt. Fortfarande till och med. Trots att jag är hemma och någonting fattas.

Någonting jag inte trodde skulle fattas på flera år. Oersättligt.

För min lilla Gucci finns inte mer. Min älskade lilla Gurkis.

Han försvann veckan innan jag skulle åka. Jag trodde han var borta för alltid. Så kom han tillbaka.

Allt var som vanligt, trodde jag. Men under sin lilla utflyckt fick han tydligen i sig något som han inte borde.

Mitt lilla hjärta magrade bort framför ögonen på mig och jag var tvungen att ta ledigt från skolan för att åka in med honom.

Blodprov, dropp och röntgen. Säkert något mer jag glömt. Allt för att det skulle bli bra igen. Det skulle bli det. Kosta vad det vill.

Han kom hem och såg piggare ut. Han var räddad trodde jag. Nu skulle han bara äta medicin i 10 dagar så var det lugnt.

Kattvakter var fixade som skulle pyssla om honom och de andra medans jag var borta. Fram tills fredag.

Men på onsdag fick jag ett sms av mamma. Som en chock. En blixt från klar himmel. Det fanns inte på kartan att det inte skulle ordna sig.

Det ordna sig inte och nu är han en liten ängel.

Jag förstår om jag i detta läget framstår som något näst intill en kattmördare. Men det handlar nog bara om otur.

För det fanns inget jag kunde göra egentligen. Jag gjorde allt och det räckte inte till.

Jag lovade Maja att ta hand om hennes bebisar och jag kan inte säga att jag inte gjort det.

Men denna gången räckte det inte till och jag tror att hon hade förlåtit mig för det trots allt.

Världens mest speciella katt som ibland kunde göra mig galen med sitt hoppande på dörrhandtagen,

spolade toaletten och tände lampor. Jag fattar inte hur du lyckades men du listade ut det mesta.

Många förstod sig inte på dig och dina idéer. Jag kom underfund med dom tillslut och du va på något sätt lite av en favorit för mig.

Du var annorlunda och det gav dig charm. Den enda killen som alltid fanns där. Som aldrig svek.

Min lilla Gucci.

Dig glömmer jag aldrig, det kan jag lova.

Nu är det bara jag och 4 damer kvar. Ensamt är det inte som tur är. Men ditt tomrum kommer ingen kunna fylla och det kan nog de flesta hålla med om. Hejdå gubben, hoppas vi ses igen

Hemma sedan en bit in på fredagkvällen, efter en vecka i Lofsdalen (fråga mig inte vart det ligger, där uppe, där snön härskar än. Ångest)

En veckas slit och släp, tidiga morgonar och ja, tidiga kvällar med för den delen. Mer fanns det inte ork till.

Mjölksyra fick för mig en helt ny innebörd och något fixande av naglar, make eller hår var det inte frågan om.

Allt jag älskar, mitt pyssel. För en vecka fick jag lägga det åt sidan och gå in i en värld jag aldrig tidigare förstått.

Varför åka till kyla när man kan åka till värmen?

Varför välja långkalsonger under tjocka termobyxor istället för skjorts, bikini och drinkar i solen?

Avslappning. Solbränna. En paus ifrån det annars så hektiska (läs meningslösa) liv man lever i.

Sånt behöver jag. Det kan jag relatera till. Det här? Not so much. Men visst gjorde jag det.

Så här i efterhand känns det jävligt avlägset faktiskt. Skönt.

Det fanns ljuspunkter, såklart. Tillslut lyckades jag ta mig ner, hyffsat oskadd dessutom.

När lutningen var som allra minst då kunde jag nästan glänsa. Svängarna blev näst intill eleganta. Tryggt kändes det.

Vissa kallar det transportsträckor. Jag kallar det lagom branta backar.

Vid slutet av veckan hade jag lyckats ta mig ner för både gröna och blåa backar och troligtvis nöjer jag mig med det.

Fläckarna på solen var rädslan. Paniken kanske rent utsagt. Knuten i magen när man blickar ner.

Du kommer dö om du åker ner där, det vet du ju. Klart som fan att du gör. Men tar du inte just den vägen, ja då kommer du inte ner.

Bit ihop. En sväng i taget. En sväng av de 137 st du gör på en sträcka på 20 meter. Egentligen går det kanske mer uppför än nerför.

Och väl nere ska man upp igen. Igen. Igen.

Fika i backen och lite grillning. På matfronten var jag mer bortskämd än med det jag lyckas koka ihop hemma (sorgligt men sant).

Och umgänget var det rakt inget fel på.

Allt som allt är jag stolt. Nöjd över vad jag åstadkommit. Att jag orkade fysiskt. Och om inte annat mentalt.

Jag utsatte mig inte för de värsta branterna, men jag överkom rädslor som trots allt är mitt största hinder till att lyckas med saker.

Nästa gång sticker jag nog till solen och unnar mig.

Mentalt. Jag orkade som sagt. Fortfarande till och med.

Trots att jag är hemma och någonting fattas.

Någonting jag inte trodde skulle fattas på flera år. Oersättligt.

För min lilla Gucci finns inte mer. Min älskade lilla Gurkis.

Han försvann veckan innan jag skulle åka. Jag trodde han var borta för alltid. Så kom han tillbaka.

Allt var som vanligt, trodde jag. Men under sin lilla utflyckt fick han tydligen i sig något som han inte borde.

Mitt lilla hjärta magrade bort framför ögonen på mig och jag var tvungen att ta ledigt från skolan för att åka in med honom.

Blodprov, dropp och röntgen. Säkert något mer jag glömt. Allt för att det skulle bli bra igen. Det skulle bli det. Kosta vad det vill.

Han kom hem och såg piggare ut. Han var räddad trodde jag. Nu skulle han bara äta medicin i 10 dagar så var det lugnt. Kattvakter var fixade som skulle pyssla om honom och de andra medans jag var borta.

Fram tills fredag.

Men på onsdagen fick jag ett sms av mamma. Som en chock. En blixt från klar himmel. Det fanns inte på kartan att det inte skulle ordna sig.

Jag förstår om jag i detta läget framstår som något näst intill en kattmördare. Men det handlar nog bara om otur.

För det fanns inget jag kunde göra egentligen. Jag gjorde allt. Ångrar inget.

Jag lovade Maja att ta hand om hennes bebisar och jag kan inte säga att jag inte gjort det.

Men denna gången räckte det inte till och jag tror att hon hade förlåtit mig för det trots allt.

Världens mest speciella katt som ibland kunde göra mig galen med sitt hoppande på dörrhandtagen,

spolade toaletten och tände lampor. Jag fattar inte hur du lyckades men du listade ut det mesta.

Många förstod sig inte på dig och dina idéer. Jag kom underfund med dom tillslut och du va på något sätt lite av en favorit för mig.

Du var annorlunda och det gav dig charm.

Den enda killen som alltid fanns där. Som aldrig svek.

Min lilla Gucci.

Dig glömmer jag aldrig, det kan jag lova.

Nu är det bara jag och 4 damer kvar (jo jag vet, "bara"). Ensamt är det inte som tur är. Men ditt tomrum kommer ingen kunna fylla och det kan nog de flesta hålla med om.

Hejdå gubben, hoppas vi ses igen ♥