för du var bäst
försök att överträffa det,ja.

blödig och trasig, där sitter jag.
inga tårar och massa tankar.
jag duger tillsvidare, det är ju alltid något.
vissa duger ju inte ens då.
var glad för det lilla liksom.
var glad över att du ändå fick känna,
riva ut hjärtat för att ge bort det.
jag gav det till dig, med ett sidenband knutit runt om.
ett fint, i ljus färg. blankt med en rosett.
det dålde gamla hack och jack till viss del
men kanske såg du dem ändå.
vanvårdat och förstört, blottat för dig.
i hopp om bättre tider. omhändertagande.

vad man tror mycket ändå, det är rätt sjukt.
man tror att man är så svag, så ynklig.
man ligger där och skakar och intalar sig själv att det här, näe det blir fan aldrig bra igen.
för jag mår så dåligt. och jag är så ledsen.
krossad och söndertrasad som en liten vitlöksklyfta i pressen (amen typ)
fast djupt där inne, där finns det.
det som gör att du inte ger upp.
för skaka gör du ju inte resten av livet.
och livet tar inte heller slut där och då.
du lever. tack vare det.
det gjorde trots allt inte så ont
inte så ont som du intalar dig.
du reser dig. för att du hoppas.

du skulle sett mig i ögonen, det önskar jag ibland.
blått möter grönbrunt helt avskalat. utan ursäkter och sätt att fly på.
jag önskar att du stod där, framför mig, och sa precis vad du kände. eller inte kände.
se mig i ögonen på det ärligaste sättet som finns och säg att det jag gav inte räckte till. det var inte nog.
det var det aldrig, det kanske du visste. du sa det bara aldrig.
se på mig och säg det precis som det är, precis det som jag inte trodde.
jag hade velat höra dig säga det rätt och slätt, öga mot öga.
inte för att det skulle ge mig tröst eller för att det skulle göra mig gladare.
jag hade velat det för att det skulle förstöra mig.
jag hade velat att du krossade mig så att bitarna inte gick att pussla ihop.
krossade tills de blev till små smulor, så sandkorn.
små organismer som inte ens går att sopa upp.
jag hade velat bli så krossad.
ta sönder mig. ta sönder mig så jag aldrig orkar ge mig in i det igen. inte i detta.
du tog hjärtat jag gav dig och kramade det så hårt att de nästan sprack.
jag inbildade mig att det var för att du inte ville släppa taget, aldrig nånsin.
ack så fel man hade. lilla gumman, nu har du gjort det igen va.
kramade och pressade naglarna hårt emot,
trampade på det och sparkade på det
som en fotboll.
du gjorde mål, fan va bra, starkt jobbat.
rätt i krysset, där satt den.
eller det. mitt hjärta alltså. och sidensnöret ligger på marken nertrampat i gräset.
high five och segergest. det gjorde du bra.
du gjorde mål och fan vad hårt du sparkade.
för vad gör man inte för sin egen lycka. vad gör man inte, även på andras bekostnad. på min bekostnad.
det var ju vara på skoj, det visste jag ju, eller hur? sånt förstår man ju.

ändå hoppas man. ändå hoppas jag, för att undvika generalisering.
JAG hoppas. det gör jag. Dagligen och veckovis.
för du var bäst försök att överträffa det ja
för du var bäst men kommer aldrig mer tillbaks,
för du har flugit iväg som ett pappersflygplan.

så gör mig hopplös.

Det var längesen nu, herregud så längesen det var. Kanske har jag varit för glad, för lycklig. För ockuperad.  Det fanns inget behov att tillfredställa, inga aggressioner att ta ut. Eller så tog jag bara ut det på annat sätt, i värsta fall på någon (förlåt). Nu sitter jag här igen hur som helst och skriver. Inte för att hjärtat blöder (eller jo kanske lite, men har plåstrat om det så gott det går så bara enstaka droppar faller), utan för att det känns som att ikväll tar jag ett steg framåt. Inte nödvändigt vis en ny början men i alla fall en lutning åt rätt håll. Lite mer planerat och med lite bättre inställning. Det är okej att gråta så man skakar medans , man ligger där i sängen och känner att man aldrig mer vill resa sig för att hopplösheten och meningslösheten väger så tungt att man inte orkar med den kraftansträngningen som krävs, men man tar sig alltid upp (snälla vänner, ta er upp för jössenamn).

Det gör ont, fan vad ont det gör ibland. Men det får göra ont. Bara man inte låter det bli mer än en tillfällighet. Ups and downs, highs and lows. Men vi försöker hålla oss på high ett tag nu va? Ah. Så gör vi. För det kommer fler chanser. Och det finns så mycket fina människor därute, man tror knappt det är sant faktiskt. Tacka fan för det.
Nu är jag färdigskriven, färdigflummad för denna gången. Rycket i mungiporna säger att det är läge för god natt.