Jag ska tala klarspråk, säga sanningen. 
Det gör ont, något så fruktansvärt. 
Konturerna okej, men fyllandet var bra smärtsamt. 
Men värt det, det är det. 
Smärtan hör liksom till på något vis. 
Det ska kännas att bli märkt för livet.

En svala. För frihet, i allmänhet. 
För att jag klarat 1,5 år som jag kanske aldrig trodde jag skulle. 
Att jag vågade göra det jag ville, hur svårt det än kändes. 
Att flyga med egna vingar. Lämna boet. Släppa taget. 
Att se på när det känns som om jag borde ge upp,

för att påminna mig om att jag klarat mig så långt, och borde klara mig ännu längre.

Min personliga pepp, för att jag klarar det. 
Det vet jag ju.

Det är lite sjukt delvis.

Man ser den, äntligen efter all tid man längtat efter att få göra den.

Och nu sitter sen där. För alltid. Oavsett vad som händer. 
Men just nu känns det inte som ett stort problem,

för fan va nöjd jag är. 
Värt varenda krona. Varje sekunds smärta.

Och när den läkt kommer den vara ännu finare. 
Lycka.

Nu ska jag återgå till Mauro och Pluras kök som tack och lov fanns på internet, missade det igår för praktiken, just när älskade Markus Krunegård var med.
Efter det kollar jag nog på Jersey Shore och sen blir det att packa väskan för imorgon,
då blir det Zumba med min favorit Perssi!