på mig i egen hög person i så gott som osminkat fodral med myströjan på.

För er skull så klart. Jag lever, som sagt. Nu vet ni. Ni kan sluta oroa er,

vilket ni förmodligen gjort, tror jag.

Skämt å sido. Men lever gör jag, faktiskt.

Försenade julklappar blev det också, väska, halsband och en kopp med fat, jo man tackar! 
Förbannat trevligt, I say.
Jag borde kanske inte sitta här med The Killers låga toner i lurarna och med mitt allra tröttaste humör på plats och skriva ut till allmänheten. Den lilla allmänheten som läser. Övertrötthet som känns som en lätt fylla. 
Mitt mest kreativa skede som kan leda till antingen något riktigt bra eller en ren katastrof. 
Förhoppningarna ligger på det förstnämnda men ni kan ju trots det ta det med en nypa salt,

av säkerhetsskäl.

Dock skippar jag en långrandig text som troligvis ingen uppskattar eftersom att bara ca 1,5 person läser sådant.

MEN jag skall hur som haver meddela mitt kliv in i vuxenlivet. Jag, Alice, har sökt jobb.
Ni kan förmodligen inte tro det. Kanske svartnar det till och med framför ögonen och knäna blir plötsligt svaga. 
Men det stämmer. Eller ja, halvt. Jag ska i alla fall. Så snart betygsuppgifterna är ordnade och mitt personliga brev är färdigsprayat med min finaste parfym. Nu jävlar ska det charmas. Snart skriker varenda arbetsgivare i stan efter mig. 

Jag har alltid sagt att det här med jobb inte är min grej egentligen.
But money is.

Nu kastar jag in handduken, eller i alla fall mig själv i säng, imorgon väntas en vända på stan och på fredag blir det gööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööteborg horse show, DE NI!