You can go ahead tell them, tell them all I know now, that it's impossible

Nermyst i soffan med soppa  orkade inte laga någon mat och hade inte heller mycket hemma.
Självklart i jättemuggen (skålen) jag fick av mammis innan jul, ovanpå låg en lapp med orden "Jag älskar dig"
Snart kommer hon hit och spenderar en och en halv vecka med mig, kunde inte varit gladare.
Hela huset är ett bombnedslag men efter en hel arbetsdag på praktiken lär det få vara såhär till morgondagen.
Har ända fram tills 4 innan jag börjar så lär hinna både det ena och det andra.
Ska ta fram mitt godis och en kopp te, ska försöka till mitt yttersta att hålla mig vaken en liten stund till i alla fall.
Wish me luck.




Hade jag vetat att den doftkombinationen skulle påskynda mina hjärtslag så hade jag aldrig satt på den parfymen,
tagit på den tröjan eller rökt den där cigaretten.
För doftkombinationen blev du.
Du och de rosa molnen du fick mig att sväva på medans jag såg ner på resten av världen.
Det gör ont att säga att just det fick mig att sakna dig.
Du som aldrig ens var min på riktigt. Bara för mig.
För mig var du bara min, i alla fall för ett litet tag.
Det kunde ha blivit så jävla annorlunda.
Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det.
Och det ska jag så fort jag kommer över tröskeln där du står.
Den där olidliga smärtan i att tänka på att du bara fick vara min en kort stund, den försvinner aldrig riktigt.
Oavsett din hämnd, för det är så jag ser på det du gjorde. Payback.
Men aldrig så stor som smärtan när jag tänker på att det aldrig kan repareras.
Inga plåster täcker såret som aldrig läker.
Det är över nu, men jag kommer ihåg alla dagar med dig.
Varje stund, varje sekund, varje ögonblick.
Och det lär jag nog alltid göra.
Hade jag vetat att den doftkombinationen skulle påskynda mina hjärtslag så hade jag aldrig satt på den parfymen,
tagit på den tröjan eller rökt den där cigaretten.
För doftkombinationen blev du.
Du och de rosa molnen du fick mig att sväva på medans jag såg ner på resten av världen.
Det gör ont att säga att just det fick mig att sakna dig.
Du som aldrig ens var min på riktigt. Bara för mig.
För mig var du bara min, i alla fall för ett litet tag.
Det kunde ha blivit så jävla annorlunda.
Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det.
Och det ska jag så fort jag kommer över tröskeln där du står.
Den där olidliga smärtan i att tänka på att du bara fick vara min en kort stund, den försvinner aldrig riktigt.
Oavsett din hämnd, för det är så jag ser på det du gjorde. Payback.
Men aldrig så stor som smärtan när jag tänker på att det aldrig kan repareras.
Inga plåster täcker såret som aldrig läker.

Det är över nu, men jag kommer ihåg alla dagar med dig.
Varje stund, varje sekund, varje ögonblick.
Och det lär jag nog alltid göra.
En text jag bara....skrev. Kände efter, och skrev.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0