Det var längesen nu, herregud så längesen det var. Kanske har jag varit för glad, för lycklig. För ockuperad.  Det fanns inget behov att tillfredställa, inga aggressioner att ta ut. Eller så tog jag bara ut det på annat sätt, i värsta fall på någon (förlåt). Nu sitter jag här igen hur som helst och skriver. Inte för att hjärtat blöder (eller jo kanske lite, men har plåstrat om det så gott det går så bara enstaka droppar faller), utan för att det känns som att ikväll tar jag ett steg framåt. Inte nödvändigt vis en ny början men i alla fall en lutning åt rätt håll. Lite mer planerat och med lite bättre inställning. Det är okej att gråta så man skakar medans , man ligger där i sängen och känner att man aldrig mer vill resa sig för att hopplösheten och meningslösheten väger så tungt att man inte orkar med den kraftansträngningen som krävs, men man tar sig alltid upp (snälla vänner, ta er upp för jössenamn).

Det gör ont, fan vad ont det gör ibland. Men det får göra ont. Bara man inte låter det bli mer än en tillfällighet. Ups and downs, highs and lows. Men vi försöker hålla oss på high ett tag nu va? Ah. Så gör vi. För det kommer fler chanser. Och det finns så mycket fina människor därute, man tror knappt det är sant faktiskt. Tacka fan för det.
Nu är jag färdigskriven, färdigflummad för denna gången. Rycket i mungiporna säger att det är läge för god natt.