Ikväll skriver jag saker som jag verkligen inte borde skriva.
Men jag orkar inte spara det i mig, så jag lägger över det till er.
Någon kanske till och med lyckas fatta och känna sig träffad.
Förlåt mig.

"Hämtar dig runt 18.00 om det är okej :)". Okej. Då i alla fall.
Hann bli lite efter 18.00. Kanske 18.15. Men det gjorde inget. Då i alla fall.
Kul att få komma ut tänkte jag. Skönt att glömma eller i alla fall tänka på annat.
Glömma vikterna som hänger över axlarna. Klumpen i magen. Surret av tusen snurrande tankar. Kanske en miljon. Jätteskönt.

Beställt bord, bås strax vid ingången, musik och dämpat ljus. Av med jackan och sjalen och menyn dyker upp.
Okej då med.
Ögnar igenom, jo men det låter ju gott, eller den kanske, jo fast jag är mer sugen på det, jag tar det, och så något att dricka till det. Lämnar menyn med ett léende och börjar väntan. Smalltalk som utfyllnad under tiden.
Okej.

Kände i magen att det inte var menat att vara där. Skulle varit hemma. En stor godispåse. Ett samtal till mamma.
Äh, gör det bästa utav situationen. Försökte. Vifta bort lilla ångesttanken.
Lyssnade på disskusioner men deltog mindre än vanligt. Orkade inte. Försökte då och då men det blev liksom inget. Inget lät trovärdigt, bara korkat. Trodde knappt det jag själv sa. Det som lät intressant i huvudet hann bli så last year på väg till munnen. Och så ut.
Vad fan sa jag det för. Vad fan sa jag nånting för. Käften Alice.
Inte så okej längre.

Frågor ställda till mig. Vanligt egentligen. Van egentligen. Jag riktigt väntade på det.
Hörde att frågan var klar, såg att frågetecknet poppade upp och att meningen var slut.
6 stycken ögon på mig. Och så blev jag frågetecknet i ett rampljus. Visste inte vad jag skulle svara. Tyst. Kanske för länge. "Jo, ja så kanske det är..."
Bäst att hålla med. Och så svarade du själv på din egen fråga. Diskussionen fortsätter.
Lyssnar med ett halvt öra medans hjärnan sakta bearbetar vad du sagt.

Ställer en fråga och vill höra mitt svar. Sätter mig i en sits jag inte vill sitta i.
Och jag svarar inte, för att det tar emot. Kanske vill du det. Att jag ska vara tyst så du kan svara själv.
Du som vet precis. Och jag vet ingenting, eller hur? Varför skulle jag det.
För det är ju inte jag som bor i det där huset med katter som inte uppför sig.
Utan golv i källaren. Som behöver dreneras om och som har en el som är helt katastrof.
Till och med farlig tydligen. Duktiga du som visste det. Dumma, dumma Alice som är helt borta.
Ute och cyklar i rampljuset och letar ord att fylla svarsrutan med. Fyllde den nog aldrig.
Det gjorde du så bra själv.

Nytt samtalsämne och jag höll mig undan igen. Funderade och tittade ut medans ögonlocken brände.
Vad ska mamma och pappa göra sen då.
Och så var det dags igen. Lika förvånad som sist.
Avbruten i mitt tänk och tagen på sängkanten.
Jag vet inte. Men det gör väl du antar jag.
Självklart. Och så var det denna frågans tjusning. Mitt faktiska ovetande. Hånad.
Jag borde veta. Men näe. Istället vet du. Ser ditt nöjda léende.
Bra jobbat till dig som visste. Dumma, dumma Alice.
Tomma svarsrutan nummer 2. IG. Skärpning. Men jag orkade inte. Lät dig njuta istället.
Hoppas du märkte. Fattade. Förstod dig på min tystnad. Min blick ner i mobilen. Snålheten med léenden.
Undvek för att jag inte orkade. För ett slippa stelheten. För att slippa att brista, där, inför de 6 ögonen.
En annan dag, ett annat tillfälle så kanske jag hade svarat och tittat dig rakt i ögonen. Orkat bry mig.
Men nu fick det duga med en tystnad som svar.
Och det är, för mig, ovanligt.
Men det märkte nog inget utav de 6 ögonen.

Kollade klockan. Snälla be om notan. Innan ögonlocken brinner upp. Innan det brister.
Tillslut blev det av. Plånböckerna fram och jackan på igen. Glöm inte att hänga på dig sjalen.
Och så vikterna på axlarna. Grattis, vikten har ökat sen du kom. Vilken bonus.
Klämde ur mig ett tack för att det varit så trevligt.
Mestadels tyst hemfärd. Blickade ut på mörka gator och kvällsbelysning. Folk påväg inåt, när jag själv var på väg åt motsatt håll. Glatt folk.
Fan va sakta det gick.

Sista svängen och handen var redan på bältesknappen. Ut, bort, in. Nycklen hade jag redan fipplat fram,
redan på resturangen. Upp med dörren, tack och hej, och ut. Äntligen.
Stegen upp för trappan och nyckeln snabbt i låset.
Klev in i det jag nu visste var ett kaos av värdelös el, ouppfostrade husdjur och ett hus du aldrig skulle köpa.

Kände hur det brände och lät det bränna.
Bränna och brista. Äntligen.
För nu var de 6 ögonen någon annanstans,
och jag slapp fylla dina redan fyllda svarslådor.