"Ge Maja något gott, jag ska åka in med henne imorgon 10.10 :( /kram mamma"

Det är aldrig särskilt kul att åka med sina husdjur, eller något annat djur för den delen, till veterinären.
Ännu tråkigare är det när man åker dit med en fylld bur och kommer hem med en tom.

Maja kom till oss för ungefär 4 år sedan. Helt plötsligt satt hon bara där, på trappan, för att hon inte hade någon annanstans att gå. Hon satt bara där och tur som hon hade så var det just våran trappa. Mamma började ge Maja mat och tillslut så gick hon inte härifrån. Hon fick börja vara i garaget och det var någongång då som vi märkte att vi inte bara hade börjat ta hand om en katt, utan fyra till. Maja skulle ha bebisar.
Och de kom en dag, alla fyra. Hon hade lagt dem i gräsbehållaren till gräsklipparen som hon knappt kunde komma i själv. En utav de små var inte vid liv, och några dagar senare fick vi avliva en utav de andra också.
Och så var det bara två kvar. Bella med en knorrig svans och Gucci, hennes bror.
Jag tror att Maja visste att de skulle komma och att hon skulle behöva hitta ett säkert ställe att vara när de kom. Fina lilla mamma Maja.

Nu fick alla katterna komma in till våra dåvarande tre katter Skrållan, Tussie och Chicco. Bebisarna växte och Maja trivdes som handen i handsken. Hon satt mest inne och var bara ute små korta stunder. Mest gillade hon att sitta och titta ut genom fönstret. Hon gillade att liksom ha koll på läget.
Hon bestämde alltid hemma och tvekade inte på att smäcka till någon utav ungarna när de inte uppförde sig.
Hon blev som en mamma över alla. Kanske till och med mig nu när jag varit själv.
När jag kommit hem från skolan, fixat mat och satt mig för att äta i soffan så har det aldrig tagit många minuter innan hon satt där, brevid mig. Hennes mörka små ögon som såg så snälla och glada ut. Hon såg faktiskt ut som en mamma.

När jag varit rädd på kvällen och inte kunnat somna (ja, jag erkänner, det händer) så har jag gått ut i hallen, till tvrummet och där i soffan ligger hon ihoprullad. Lyfter försiktigt och tar med henne till sängen. Först ser hon lite förvånad ut, kanske över hur hon hamnade där överhuvudtaget. Men snart så tassar hon runt i sängen, gärna nära ansiktet. Blundar man och sen tittar så kan hon helt plötsligt vara jättenära. Hon nosar bara försiktigt och puffar ibland. Och det blev faktiskt lättare att somna då.

Förra året när mamma tog Maja till veterinären så fick hon höra redan då att Majas tänder inte var som de skulle.
Mamma, som är väldigt kattkär, ville inte ta det enklaste alternativet utan betalade hellre några tusen för att dra ut några av Majas tänder.
Men nu, ett år senare så är vi där igen. Majas tänder. Och denna gången gick det inte att lägga pengar mer, det funkar inte. Veterinären sa att hon hade ont, väldigt ont. Men hon visa inte det, för att som ett rovdjur skulle det ses som en svaghet.

Vi hade bestämt oss. Det var lättast så. Ändå när jag fick smset högst upp igår, så gjorde det ont.
Jag visste att det skulle hända. Men nu fanns det en utsatt tid. Ingen återvändo.

Mamma gjorde sig redo för att åka 9.45 och lilla Maja stack ut tassen ur buren. Hon jamade tyst och frågande och jag satte mig brevid buren. Satt kvar på golvet när mamma lyfte buren och gick mot dörren. Hennes lilla oroliga ansikte mot mig hela tiden och hon såg rädd ut. "Hejdå lilla Maja."
Jag lovade Maja igår att jag skulle ta hand om hennes bebisar åt henne, som visserligen är 3 år nu. Vem som ska ta hand om mig när jag inte kan sova, det vet jag inte.

Nu är klockan 10.42 och mammas bil rullade precis fram framför huset.
Maja är med hem igen, fast i en låda. I lådan ligger hon brevid två röda rosor som mamma plockade innan.

Veterinären trodde att Maja var runt 12 år och ungefär 8 av de åren levde hon ett tufft liv.
Men de sista 4 så såg man att hon var glad. Och om jag ska tänka på henne, så är de det jag ska tänka på.
Hon var alltid tacksam. Och nu är jag tacksam, för att hon kom hit, för att vi fick äran att ta hand om henne och för att hon litade på oss så mycket att hon tog med sina barn hit.
Tack lilla älskade Maja, jag saknar dig redan.

Jag har ritat en bild på Maja som står i hallen. Den kanske kommer upp senare den med.