En morgon när man inte ville gå upp då sängen var skönare än vanligt, en sådan morgon var det idag.
Grådaskigt, regnigt, mörkt och blåsigt. Men inte fan tar skolan hänsyn till det.
På med stövlarna och ut. Visste redan innan att jag skulle behöva gå in till stan och fixa strumpisar till morgondagens festligheter, gud vad jag längtar.

Så jag gick med mitt blommiga paraply tills jag var orolig att det skulle gå sönder så jag tog ner det, och blev blöt. Gick ner till H&M och efter att ha hittat strumpbyxor i rätt size och färg tänkte jag att jag likagärna kunde kolla lite mer eftersom bussen inte skulle gå än på ett tag. Tur var väl det.
För där hängde den. Min kjol. Den väntade nog på mig. Ensam kjol i läderimmitation där i ett packat, osorterat klädställ. Strl 38 med en lysande röd lapp. 75 spänn. 75 jävla svenska kronor.
Efter det fick det nästan regna hur mycket det ville.
En ögonskugga blev det med, som faktiskt kostade mer än kjolen.  

Jag får inte den där ilande känslan längre.
Hjärtat hoppar inga slag av obehag.
Jag bekräftar bara läget. Och ingentingar det. 
Läser och nästan småler.
Påminns om hur just du formulerar dig,
dina ord och ditt sätt att skriva dem. 
Det var så himla längesen nu. 
Och är nästan synd. 
Men jag är rädd att det får vara synd ett tag till.