Jag darrade så jag tog en kopp.
Jag hällde i lite vitt och såg det försvinna ner,
för att sedan, efterhand komma tillbaka upp och sakta blandas.
Jag tittade lite, såg det gå långsammare, sen hjälpte jag. Från mörkt till ljusare. Från svart till mindre svart.

Jag upptäckte att solisarna hade hållts i skuggan,
så jag tog ut dem i ljuset, för er att skåda.
Som om ett litet barn hade fått gå lös med den permanenta pennan. Som jag en gång gjorde som liten.
Fast på en hyrd lägenhets väggar. Kanske hade jag gillat de väggarna lika mycket som jag gillar bågarna.

Kanske bättre än svart på vitt. Svart på genomskinligt. Kanske mer effektfullt.
När ljuset skiner igenom. Förutom på dem där bestämda ställena. Och såklart även glaset.
För där, där bakom, syns nästan ingenting. Där kan man vara sig själv.