Hemma igen efter tre dagars galenskap i falsterbo.
Hemma och städar för en vän som kommer hit som jag inte sett på länge.
Hemma med lösta konflikter.
Ändå känns någonting. Någonting står framför det bra och skuggar.
Döljer och gömmer. Och får mig att nästan glömma det bra.

För lätt för att tro.
För lätt för att lita på.
För lätt för att tro bra om folk, innan jag borde.

Många fiskar i vattnet.
Många att välja på.
Många olika.
Så många som först kan verka bra, men som alltid slutar i besvikelse ändå.
Att det ens kan vara så. Vad fan är oddsen?

För det är inte mängden det är fel på. Det är något helt annat. Det felet som alltid finns där.
Felet som får en ett ge upp. Felet som uppstår förr eller senare. Ofta senare. För senare.
Jag beundrar er som lyckas. Ni som hittar utan fel. Men för mig är det än så länge en gåta.