Tur att jag tog en bild innan. En jävla tur.
För nu brast det.
Det är i sådana här tillfällen jag inte klarar annat än att erkänna.
Det som jag inte kan med och säga när grannen, mostern eller någon annan frågar:

Jag borde inte svara "Jo det går bra, lite jobbigt ibland med städning och mat och så men det funkar!".
För vad fan tror ni?

Klart som fan att det är jobbigt, att jag saknar dom och att jag varje dag önskar att det mirakulöst skulle bli så att dom var här, hos mig, hemma.
Inte för att hälsa på. Inte för att knappt hinna träffa alla nära och kära.
Inte för att nästan lägga upp ett schema på när man ska till vem.
Utan för att stanna.

Nu ska jag lägga mig, snart får jag nog ta mig fan vätskebrist.