Ja, och så var man här igen. Hit, dit jag personligen har längtat och saknat,
Som jag tror många gjort utan att kanske riktigt erkänna det.
Och kanske ännu mer dem som inte längre har det att falla tillbaka på,
som inte längre har det som en vana. Nu ska det bli en ovana.

Dagen innan, och imorgon kunde inte komma mer lägligt.
För fyfan vad jag saknat det. Er, mina fina, som jag saknat er.
Och jag säger det, även om jag vet att känslan avtar efter max två veckor.
Även om regnet öser ner och detta faktiskt är ett tecken på att sommaren gått mot sitt slut.
Jag säger det och menar det och kan nästan tycka att det är skönt att ha 2 år kvar istället för 1.

Hade jag klarat det? Hade jag vetat vart fan jag skulle ta vägen sen?
Näe, det var nog meningen trots allt att allt skulle falla samman för mig för ungefär 2 år sen.
Det var meningen att jag skulle ha det där året som jag tyckte förstörde precis allt för mig, som jag lärde mig så mycket på, och hitta mig själv.
För annars hade jag varit en av dem med ett år kvar, i en klass med jämnåriga, och tyckt att det faktiskt kändes lite för tidigt.

För 2 år sen hände något som jag tyckte förstörde allt för mig, som gjorde att det inte blev som jag tänkt riktigt,
och det säger jag inte nu heller att det blev.
Men det lyckades ju bli jävligt bra ändå.

Ses imorgon 09HVFR, fyfan va bra ni är.