Anledningen är du
Så himla konstigt att jag ens letar mig tillbaka hit, där jag inte varit på så länge.
Att knappt kunna sova för att dina djupa andetag inte hörs precis bredvid när jag måste vara utan dig.
Att märka att jag ler så fort jag ser på dig för att jag inte visste att det fanns någon riktigt så fin, bara till mig. Ibland tror jag fortfarande inte att det är sant.
Jag kan skratta tills jag gråter åt saker du säger
Och denna gången utan att beklaga mig över huvud taget.
Det är bara det bästa sättet jag kunde komma på att få ur mig lite lycka som bubblar innuti mig
Det är bara det bästa sättet jag kunde komma på att få ur mig lite lycka som bubblar innuti mig
och som gjort det nu i några månader.
Man tror så mycket, speciellt när man är ledsen och nedstämd.
Man tror så mycket, speciellt när man är ledsen och nedstämd.
Nekad av något som ska vara det finaste som finns.
Man kan tro att man aldrig kommer få känna något sånt igen.
Man kan tro att man aldrig kommer få känna något sånt igen.
Tänk så förvånad man blir då när man trott att man känt det där fina,
och så har det egentligen inte varit någonting i närheten av det man känner nu.
Det jag känner för dig.
Det kan verka så tidigt egentligen, men man ska ju gå på känsla. Och där finns så otroligt mycket känslor.
Det jag känner för dig.
Det kan verka så tidigt egentligen, men man ska ju gå på känsla. Och där finns så otroligt mycket känslor.
Det kanske det började finnas redan första gången jag pratade med dig i telefon kl 2 på natten i säkert 1,5 timme. Du fick mig att skratta och få pirr i magen, och sen dess har det aldrig känts något annat än rätt.
Att knappt kunna sova för att dina djupa andetag inte hörs precis bredvid när jag måste vara utan dig.
Att märka att jag ler så fort jag ser på dig för att jag inte visste att det fanns någon riktigt så fin, bara till mig. Ibland tror jag fortfarande inte att det är sant.
Jag kan skratta tills jag gråter åt saker du säger
och för varje puss försvinner hela resterande världen.
Som en bästa vän och en kärlek på samma gång.
Som en bästa vän och en kärlek på samma gång.
Du överraskar mig som folk bara gör i filmer och det känns som om jag kan säga vad som helst till dig.
Jag känner mig aldrig så fin som när dina blåa ögon faller på mig.
Jag känner mig aldrig så fin som när dina blåa ögon faller på mig.
För du låter mig veta att jag är det, hela tiden.
Och jag har inte vågat säga det till dig,
men jag får fortfarande fjärilar i magen när jag sitter på tåget på väg mot dig.
Precis som första gången vi sågs.
men jag får fortfarande fjärilar i magen när jag sitter på tåget på väg mot dig.
Precis som första gången vi sågs.
Avril Lavigne – Smile
Det är otroligt svårt för mig att sätta ord på det, vilket jag annars tycker jag brukar lyckas ganska bra med. Men inte denna gången. Denna gången känns orden fruktansvärt otillräckliga och som en enda jävla röra.
Det kanske är enklare att bara klicka på länken ovanför och lyssna. Ni har säkert hört den, det råder det ingen större tvivel om. Men om det finns någon låt som får mig att tänka på hur jag känner när jag ser honom så kommer nog den refrängen ändå ganska nära.
Det är otroligt svårt för mig att sätta ord på det, vilket jag annars tycker jag brukar lyckas ganska bra med. Men inte denna gången. Denna gången känns orden fruktansvärt otillräckliga och som en enda jävla röra.
Det kanske är enklare att bara klicka på länken ovanför och lyssna. Ni har säkert hört den, det råder det ingen större tvivel om. Men om det finns någon låt som får mig att tänka på hur jag känner när jag ser honom så kommer nog den refrängen ändå ganska nära.
För du är anledningen till att jag ler. Och jag är så fruktansvärt jävla kär i dig.
hopplösly devoted to you
för du var bäst
försök att överträffa det,ja.
blödig och trasig, där sitter jag.
inga tårar och massa tankar.
jag duger tillsvidare, det är ju alltid något.
vissa duger ju inte ens då.
var glad för det lilla liksom.
var glad över att du ändå fick känna,
riva ut hjärtat för att ge bort det.
jag gav det till dig, med ett sidenband knutit runt om.
ett fint, i ljus färg. blankt med en rosett.
det dålde gamla hack och jack till viss del
men kanske såg du dem ändå.
vanvårdat och förstört, blottat för dig.
i hopp om bättre tider. omhändertagande.
vad man tror mycket ändå, det är rätt sjukt.
man tror att man är så svag, så ynklig.
man ligger där och skakar och intalar sig själv att det här, näe det blir fan aldrig bra igen.
för jag mår så dåligt. och jag är så ledsen.
krossad och söndertrasad som en liten vitlöksklyfta i pressen (amen typ)
fast djupt där inne, där finns det.
det som gör att du inte ger upp.
för skaka gör du ju inte resten av livet.
och livet tar inte heller slut där och då.
du lever. tack vare det.
det gjorde trots allt inte så ont
inte så ont som du intalar dig.
du reser dig. för att du hoppas.
du skulle sett mig i ögonen, det önskar jag ibland.
blått möter grönbrunt helt avskalat. utan ursäkter och sätt att fly på.
jag önskar att du stod där, framför mig, och sa precis vad du kände. eller inte kände.
se mig i ögonen på det ärligaste sättet som finns och säg att det jag gav inte räckte till. det var inte nog.
det var det aldrig, det kanske du visste. du sa det bara aldrig.
se på mig och säg det precis som det är, precis det som jag inte trodde.
jag hade velat höra dig säga det rätt och slätt, öga mot öga.
inte för att det skulle ge mig tröst eller för att det skulle göra mig gladare.
jag hade velat det för att det skulle förstöra mig.
jag hade velat att du krossade mig så att bitarna inte gick att pussla ihop.
krossade tills de blev till små smulor, så sandkorn.
små organismer som inte ens går att sopa upp.
jag hade velat bli så krossad.
ta sönder mig. ta sönder mig så jag aldrig orkar ge mig in i det igen. inte i detta.
du tog hjärtat jag gav dig och kramade det så hårt att de nästan sprack.
jag inbildade mig att det var för att du inte ville släppa taget, aldrig nånsin.
ack så fel man hade. lilla gumman, nu har du gjort det igen va.
kramade och pressade naglarna hårt emot,
trampade på det och sparkade på det
som en fotboll.
du gjorde mål, fan va bra, starkt jobbat.
rätt i krysset, där satt den.
eller det. mitt hjärta alltså. och sidensnöret ligger på marken nertrampat i gräset.
high five och segergest. det gjorde du bra.
du gjorde mål och fan vad hårt du sparkade.
för vad gör man inte för sin egen lycka. vad gör man inte, även på andras bekostnad. på min bekostnad.
det var ju vara på skoj, det visste jag ju, eller hur? sånt förstår man ju.
ändå hoppas man. ändå hoppas jag, för att undvika generalisering.
JAG hoppas. det gör jag. Dagligen och veckovis.
för du var bäst försök att överträffa det ja
för du var bäst men kommer aldrig mer tillbaks,
för du har flugit iväg som ett pappersflygplan.
så gör mig hopplös.
jag vill ha din ryggrad här
Det var längesen nu, herregud så längesen det var. Kanske har jag varit för glad, för lycklig. För ockuperad. Det fanns inget behov att tillfredställa, inga aggressioner att ta ut. Eller så tog jag bara ut det på annat sätt, i värsta fall på någon (förlåt). Nu sitter jag här igen hur som helst och skriver. Inte för att hjärtat blöder (eller jo kanske lite, men har plåstrat om det så gott det går så bara enstaka droppar faller), utan för att det känns som att ikväll tar jag ett steg framåt. Inte nödvändigt vis en ny början men i alla fall en lutning åt rätt håll. Lite mer planerat och med lite bättre inställning. Det är okej att gråta så man skakar medans , man ligger där i sängen och känner att man aldrig mer vill resa sig för att hopplösheten och meningslösheten väger så tungt att man inte orkar med den kraftansträngningen som krävs, men man tar sig alltid upp (snälla vänner, ta er upp för jössenamn).
Det gör ont, fan vad ont det gör ibland. Men det får göra ont. Bara man inte låter det bli mer än en tillfällighet. Ups and downs, highs and lows. Men vi försöker hålla oss på high ett tag nu va? Ah. Så gör vi. För det kommer fler chanser. Och det finns så mycket fina människor därute, man tror knappt det är sant faktiskt. Tacka fan för det.
Nu är jag färdigskriven, färdigflummad för denna gången. Rycket i mungiporna säger att det är läge för god natt.
Gucci ♥
Its been a while, but I can still remember just the way you taste.
Hemma sedan en bit in på fredagkvällen, efter en vecka i Lofsdalen (fråga mig inte vart det ligger, där uppe, där snön härskar än. Ångest)
En veckas slit och släp, tidiga morgonar och ja, tidiga kvällar med för den delen. Mer fanns det inte ork till.
Mjölksyra fick för mig en helt ny innebörd och något fixande av naglar, make eller hår var det inte frågan om.
Allt jag älskar, mitt pyssel. För en vecka fick jag lägga det åt sidan och gå in i en värld jag aldrig tidigare förstått.
Varför åka till kyla när man kan åka till värmen?
Varför välja långkalsonger under tjocka termobyxor istället för skjorts, bikini och drinkar i solen?
Avslappning. Solbränna. En paus ifrån det annars så hektiska (läs meningslösa) liv man lever i.
Sånt behöver jag. Det kan jag relatera till. Det här? Not so much. Men visst gjorde jag det.
Så här i efterhand känns det jävligt avlägset faktiskt. Skönt.
Det fanns ljuspunkter, såklart. Tillslut lyckades jag ta mig ner, hyffsat oskadd dessutom.
När lutningen var som allra minst då kunde jag nästan glänsa. Svängarna blev näst intill eleganta. Tryggt kändes det.
Vissa kallar det transportsträckor. Jag kallar det lagom branta backar.
Vid slutet av veckan hade jag lyckats ta mig ner för både gröna och blåa backar och troligtvis nöjer jag mig med det.
Fläckarna på solen var rädslan. Paniken kanske rent utsagt. Knuten i magen när man blickar ner.
Du kommer dö om du åker när där, det vet du ju. Klart som fan att du gör. Men tar du inte just den vägen, ja då kommer du inte ner.
Bit ihop. En sväng i taget. En sväng av de 137 st du gör på en sträcka på 20 meter. Egentligen går det kanske mer uppför än nerför.
Och väl nere ska man upp igen. Igen. Igen.
Fika i backen och lite grillning. På matfronten var jag mer bortskämd än med det jag lyckas koka ihop hemma (sorgligt men sant).
Och umgänget var det rakt inget fel på.
Allt som allt är jag stolt. Nöjd över vad jag åstadkommit. Att jag orkade fysiskt. Och om inte annat mentalt.
Jag utsatte mig inte för de värsta branterna, men jag överkom rädslor som trots allt är mitt största hinder till att lyckas med saker.
Nästa gång sticker jag till solen och unnar mig.
Mentalt. Jag orkade som sagt. Fortfarande till och med. Trots att jag är hemma och någonting fattas.
Någonting jag inte trodde skulle fattas på flera år. Oersättligt.
För min lilla Gucci finns inte mer. Min älskade lilla Gurkis.
Han försvann veckan innan jag skulle åka. Jag trodde han var borta för alltid. Så kom han tillbaka.
Allt var som vanligt, trodde jag. Men under sin lilla utflyckt fick han tydligen i sig något som han inte borde.
Mitt lilla hjärta magrade bort framför ögonen på mig och jag var tvungen att ta ledigt från skolan för att åka in med honom.
Blodprov, dropp och röntgen. Säkert något mer jag glömt. Allt för att det skulle bli bra igen. Det skulle bli det. Kosta vad det vill.
Han kom hem och såg piggare ut. Han var räddad trodde jag. Nu skulle han bara äta medicin i 10 dagar så var det lugnt.
Kattvakter var fixade som skulle pyssla om honom och de andra medans jag var borta. Fram tills fredag.
Men på onsdag fick jag ett sms av mamma. Som en chock. En blixt från klar himmel. Det fanns inte på kartan att det inte skulle ordna sig.
Det ordna sig inte och nu är han en liten ängel.
Jag förstår om jag i detta läget framstår som något näst intill en kattmördare. Men det handlar nog bara om otur.
För det fanns inget jag kunde göra egentligen. Jag gjorde allt och det räckte inte till.
Jag lovade Maja att ta hand om hennes bebisar och jag kan inte säga att jag inte gjort det.
Men denna gången räckte det inte till och jag tror att hon hade förlåtit mig för det trots allt.
Världens mest speciella katt som ibland kunde göra mig galen med sitt hoppande på dörrhandtagen,
spolade toaletten och tände lampor. Jag fattar inte hur du lyckades men du listade ut det mesta.
Många förstod sig inte på dig och dina idéer. Jag kom underfund med dom tillslut och du va på något sätt lite av en favorit för mig.
Du var annorlunda och det gav dig charm. Den enda killen som alltid fanns där. Som aldrig svek.
Min lilla Gucci.
Dig glömmer jag aldrig, det kan jag lova.
Nu är det bara jag och 4 damer kvar. Ensamt är det inte som tur är. Men ditt tomrum kommer ingen kunna fylla och det kan nog de flesta hålla med om. Hejdå gubben, hoppas vi ses igen
Min lille gosse, som jag saknar dig.
Hemma sedan en bit in på fredagkvällen, efter en vecka i Lofsdalen (fråga mig inte vart det ligger, där uppe, där snön härskar än. Ångest)
En veckas slit och släp, tidiga morgonar och ja, tidiga kvällar med för den delen. Mer fanns det inte ork till.
Mjölksyra fick för mig en helt ny innebörd och något fixande av naglar, make eller hår var det inte frågan om.
Allt jag älskar, mitt pyssel. För en vecka fick jag lägga det åt sidan och gå in i en värld jag aldrig tidigare förstått.
Varför åka till kyla när man kan åka till värmen?
Varför välja långkalsonger under tjocka termobyxor istället för skjorts, bikini och drinkar i solen?
Avslappning. Solbränna. En paus ifrån det annars så hektiska (läs meningslösa) liv man lever i.
Sånt behöver jag. Det kan jag relatera till. Det här? Not so much. Men visst gjorde jag det.
Så här i efterhand känns det jävligt avlägset faktiskt. Skönt.
Det fanns ljuspunkter, såklart. Tillslut lyckades jag ta mig ner, hyffsat oskadd dessutom.
När lutningen var som allra minst då kunde jag nästan glänsa. Svängarna blev näst intill eleganta. Tryggt kändes det.
Vissa kallar det transportsträckor. Jag kallar det lagom branta backar.
Vid slutet av veckan hade jag lyckats ta mig ner för både gröna och blåa backar och troligtvis nöjer jag mig med det.
Fläckarna på solen var rädslan. Paniken kanske rent utsagt. Knuten i magen när man blickar ner.
Du kommer dö om du åker ner där, det vet du ju. Klart som fan att du gör. Men tar du inte just den vägen, ja då kommer du inte ner.
Bit ihop. En sväng i taget. En sväng av de 137 st du gör på en sträcka på 20 meter. Egentligen går det kanske mer uppför än nerför.
Och väl nere ska man upp igen. Igen. Igen.
Fika i backen och lite grillning. På matfronten var jag mer bortskämd än med det jag lyckas koka ihop hemma (sorgligt men sant).
Och umgänget var det rakt inget fel på.
Allt som allt är jag stolt. Nöjd över vad jag åstadkommit. Att jag orkade fysiskt. Och om inte annat mentalt.
Jag utsatte mig inte för de värsta branterna, men jag överkom rädslor som trots allt är mitt största hinder till att lyckas med saker.
Nästa gång sticker jag nog till solen och unnar mig.
Mentalt. Jag orkade som sagt. Fortfarande till och med.
Trots att jag är hemma och någonting fattas.
Någonting jag inte trodde skulle fattas på flera år. Oersättligt.
För min lilla Gucci finns inte mer. Min älskade lilla Gurkis.
Han försvann veckan innan jag skulle åka. Jag trodde han var borta för alltid. Så kom han tillbaka.
Allt var som vanligt, trodde jag. Men under sin lilla utflyckt fick han tydligen i sig något som han inte borde.
Mitt lilla hjärta magrade bort framför ögonen på mig och jag var tvungen att ta ledigt från skolan för att åka in med honom.
Blodprov, dropp och röntgen. Säkert något mer jag glömt. Allt för att det skulle bli bra igen. Det skulle bli det. Kosta vad det vill.
Han kom hem och såg piggare ut. Han var räddad trodde jag. Nu skulle han bara äta medicin i 10 dagar så var det lugnt. Kattvakter var fixade som skulle pyssla om honom och de andra medans jag var borta.
Fram tills fredag.
Men på onsdagen fick jag ett sms av mamma. Som en chock. En blixt från klar himmel. Det fanns inte på kartan att det inte skulle ordna sig.
Det ordna sig inte och nu är han en liten ängel.
Jag förstår om jag i detta läget framstår som något näst intill en kattmördare. Men det handlar nog bara om otur.
För det fanns inget jag kunde göra egentligen. Jag gjorde allt. Ångrar inget.
Jag lovade Maja att ta hand om hennes bebisar och jag kan inte säga att jag inte gjort det.
Men denna gången räckte det inte till och jag tror att hon hade förlåtit mig för det trots allt.
Världens mest speciella katt som ibland kunde göra mig galen med sitt hoppande på dörrhandtagen,
spolade toaletten och tände lampor. Jag fattar inte hur du lyckades men du listade ut det mesta.
Många förstod sig inte på dig och dina idéer. Jag kom underfund med dom tillslut och du va på något sätt lite av en favorit för mig.
Du var annorlunda och det gav dig charm.
Den enda killen som alltid fanns där. Som aldrig svek.
Min lilla Gucci.
Dig glömmer jag aldrig, det kan jag lova.
Nu är det bara jag och 4 damer kvar (jo jag vet, "bara"). Ensamt är det inte som tur är. Men ditt tomrum kommer ingen kunna fylla och det kan nog de flesta hålla med om.
Hejdå gubben, hoppas vi ses igen ♥
float like a cannonball
There's no easy way to say this.
There's nothing to lose, there's nothing to prove, I'm dancing with myself.
Se vad mamma hittade idag på göteborg horse show, hunter puts!
Med tanke på hur skrutt mina blivit så var det behövligt.
Gråa har de varit tills nu, och jag hoppas att detta hjälper och håller.
För övrigt är mitt CV nästan färdigskrivet och jag ska försöka skicka det imorgon.
Då ska vi också in till stan och hämta lite undanlagt.
Kanske får lite annat följa med hem också.
Med tanke på hur skrutt mina blivit så var det behövligt.
Gråa har de varit tills nu, och jag hoppas att detta hjälper och håller.
För övrigt är mitt CV nästan färdigskrivet och jag ska försöka skicka det imorgon.
Då ska vi också in till stan och hämta lite undanlagt.
Kanske får lite annat följa med hem också.
Man vet ju aldrig liksom. Shit happens.
Ska även slutföra en hästaffär så för tillfället ser morgondagen hyffsat späckad ut.
Nu ska jag lägga mig så jag orkar upp imorgon, nighty
Nu ska jag lägga mig så jag orkar upp imorgon, nighty
Fosterställning och stilla ryckningar.
Tårar och tysta snyftningar.
Den växande pölen på kudden.
Kramar om ett gossedjur i hopp om att det ska sluta.
Det gör ont nu. För första gången på riktigt länge.
En rädsla i osäkerhet skapas.
En rädsla i osäkerhet skapas.
Skrämd av tanken att jag inte riktigt släppt taget.
Famnen jag saknar.
Famnen jag saknar.
Famnen jag aldrig fick mer än några korta stunder.
Att vara så nära dina hjärtslag, känna det pulsera för att nästan sätta mina egna i otakt.
Och nu är jag som i otakt utan dig.
Tomrummet som fyllts och tömts.
Det har aldrig gjort riktit så ont förr.
Tills jag fick tömma ut dig.
Då blev det olidligt.
Städa bort, rensa ut.
Det sista ligger fortfarande kvar i hörnen.
Jag saknar dig så det gör ont.
Och nu är jag som i otakt utan dig.
Tomrummet som fyllts och tömts.
Det har aldrig gjort riktit så ont förr.
Tills jag fick tömma ut dig.
Då blev det olidligt.
Städa bort, rensa ut.
Det sista ligger fortfarande kvar i hörnen.
Jag saknar dig så det gör ont.
Lite halvful, lite halvtrött
I bevis på min överlevnad från dagens ritt tog jag en bild,
på mig i egen hög person i så gott som osminkat fodral med myströjan på.
För er skull så klart. Jag lever, som sagt. Nu vet ni. Ni kan sluta oroa er,
vilket ni förmodligen gjort, tror jag.
Skämt å sido. Men lever gör jag, faktiskt.
Försenade julklappar blev det också, väska, halsband och en kopp med fat, jo man tackar!
Förbannat trevligt, I say.
Jag borde kanske inte sitta här med The Killers låga toner i lurarna och med mitt allra tröttaste humör på plats och skriva ut till allmänheten. Den lilla allmänheten som läser. Övertrötthet som känns som en lätt fylla.
Mitt mest kreativa skede som kan leda till antingen något riktigt bra eller en ren katastrof.
Förhoppningarna ligger på det förstnämnda men ni kan ju trots det ta det med en nypa salt,
Förbannat trevligt, I say.
Jag borde kanske inte sitta här med The Killers låga toner i lurarna och med mitt allra tröttaste humör på plats och skriva ut till allmänheten. Den lilla allmänheten som läser. Övertrötthet som känns som en lätt fylla.
Mitt mest kreativa skede som kan leda till antingen något riktigt bra eller en ren katastrof.
Förhoppningarna ligger på det förstnämnda men ni kan ju trots det ta det med en nypa salt,
av säkerhetsskäl.
Dock skippar jag en långrandig text som troligvis ingen uppskattar eftersom att bara ca 1,5 person läser sådant.
MEN jag skall hur som haver meddela mitt kliv in i vuxenlivet. Jag, Alice, har sökt jobb.
Ni kan förmodligen inte tro det. Kanske svartnar det till och med framför ögonen och knäna blir plötsligt svaga.
Men det stämmer. Eller ja, halvt. Jag ska i alla fall. Så snart betygsuppgifterna är ordnade och mitt personliga brev är färdigsprayat med min finaste parfym. Nu jävlar ska det charmas. Snart skriker varenda arbetsgivare i stan efter mig.
Jag har alltid sagt att det här med jobb inte är min grej egentligen.
But money is.
Ni kan förmodligen inte tro det. Kanske svartnar det till och med framför ögonen och knäna blir plötsligt svaga.
Men det stämmer. Eller ja, halvt. Jag ska i alla fall. Så snart betygsuppgifterna är ordnade och mitt personliga brev är färdigsprayat med min finaste parfym. Nu jävlar ska det charmas. Snart skriker varenda arbetsgivare i stan efter mig.
Jag har alltid sagt att det här med jobb inte är min grej egentligen.
But money is.
Nu kastar jag in handduken, eller i alla fall mig själv i säng, imorgon väntas en vända på stan och på fredag blir det gööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööteborg horse show, DE NI!
Stilettos and broken bottles, I'm spinning around in circles.
Min nya transparenta kreation i grått, sista kvar och 70 procents rea.
Ordinariepris 499 kr. Vad kan jag betalat för den då tro. Jo, 150 kr. Tagen.
På måndag hämtar jag ett par Miss Sixty jeans, också med 70 procents rea.
Mörk tvätt, precis vad jag behöver. Dessutom får man förbannat mycket snyggare ass, aldrig fel.
Inhandlade också mitt första Pandora armband, ett dubbelt i svart flätat läder.
Tänkte hållt mig till det men mor min ansåg att en liten berlock inte skulle skada,
På måndag hämtar jag ett par Miss Sixty jeans, också med 70 procents rea.
Mörk tvätt, precis vad jag behöver. Dessutom får man förbannat mycket snyggare ass, aldrig fel.
Inhandlade också mitt första Pandora armband, ett dubbelt i svart flätat läder.
Tänkte hållt mig till det men mor min ansåg att en liten berlock inte skulle skada,
så det blev ett spöke. Enkel och glad. Lagom sådär.
Är egentligen inte alls mycket för saker som alla har, sticker hellre ut.
Får se om jag fastnar för detta och köper fler, eller låter det vara så enkelt som det redan är.
Nallekorven och den blå bildens medverkan i inlägget har väl ingen större mening.
Jag har nallekorv hemma. Blått är flott. Det är väl det.
Är egentligen inte alls mycket för saker som alla har, sticker hellre ut.
Får se om jag fastnar för detta och köper fler, eller låter det vara så enkelt som det redan är.
Nallekorven och den blå bildens medverkan i inlägget har väl ingen större mening.
Jag har nallekorv hemma. Blått är flott. Det är väl det.
Tacosen är avklarad och jag är helt färdig, så det blir nog sängen inom kort skulle jag tro.
Imorgon har jag gjort planer för övningskörning, julklappsbyte (något sent ute kanske?) samt min första ridtur på 4 månader, kan gå vilt till hörrni, håll i hatten.
Imorgon har jag gjort planer för övningskörning, julklappsbyte (något sent ute kanske?) samt min första ridtur på 4 månader, kan gå vilt till hörrni, håll i hatten.
You can go ahead tell them, tell them all I know now, that it's impossible
Nermyst i soffan med soppa orkade inte laga någon mat och hade inte heller mycket hemma.
Självklart i jättemuggen (skålen) jag fick av mammis innan jul, ovanpå låg en lapp med orden "Jag älskar dig"
Snart kommer hon hit och spenderar en och en halv vecka med mig, kunde inte varit gladare.
Hela huset är ett bombnedslag men efter en hel arbetsdag på praktiken lär det få vara såhär till morgondagen.
Har ända fram tills 4 innan jag börjar så lär hinna både det ena och det andra.
Ska ta fram mitt godis och en kopp te, ska försöka till mitt yttersta att hålla mig vaken en liten stund till i alla fall.
Wish me luck.
Hade jag vetat att den doftkombinationen skulle påskynda mina hjärtslag så hade jag aldrig satt på den parfymen,
tagit på den tröjan eller rökt den där cigaretten.
För doftkombinationen blev du.
Du och de rosa molnen du fick mig att sväva på medans jag såg ner på resten av världen.
Det gör ont att säga att just det fick mig att sakna dig.
Du som aldrig ens var min på riktigt. Bara för mig.
För mig var du bara min, i alla fall för ett litet tag.
Det kunde ha blivit så jävla annorlunda.
Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det.
Och det ska jag så fort jag kommer över tröskeln där du står.
Den där olidliga smärtan i att tänka på att du bara fick vara min en kort stund, den försvinner aldrig riktigt.
Oavsett din hämnd, för det är så jag ser på det du gjorde. Payback.
Men aldrig så stor som smärtan när jag tänker på att det aldrig kan repareras.
Inga plåster täcker såret som aldrig läker.
Det är över nu, men jag kommer ihåg alla dagar med dig.
Varje stund, varje sekund, varje ögonblick.
Och det lär jag nog alltid göra.
Hade jag vetat att den doftkombinationen skulle påskynda mina hjärtslag så hade jag aldrig satt på den parfymen,
tagit på den tröjan eller rökt den där cigaretten.
För doftkombinationen blev du.
Du och de rosa molnen du fick mig att sväva på medans jag såg ner på resten av världen.
Det gör ont att säga att just det fick mig att sakna dig.
Du som aldrig ens var min på riktigt. Bara för mig.
För mig var du bara min, i alla fall för ett litet tag.
Det kunde ha blivit så jävla annorlunda.
Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det.
Och det ska jag så fort jag kommer över tröskeln där du står.
Den där olidliga smärtan i att tänka på att du bara fick vara min en kort stund, den försvinner aldrig riktigt.
Oavsett din hämnd, för det är så jag ser på det du gjorde. Payback.
Men aldrig så stor som smärtan när jag tänker på att det aldrig kan repareras.
Inga plåster täcker såret som aldrig läker.
Det är över nu, men jag kommer ihåg alla dagar med dig.
Varje stund, varje sekund, varje ögonblick.
Och det lär jag nog alltid göra.
En text jag bara....skrev. Kände efter, och skrev.
Förlåt älskade papsen, verkar som din lilla Meatball tatuerat sig.
Jag ska tala klarspråk, säga sanningen.
Det gör ont, något så fruktansvärt.
Konturerna okej, men fyllandet var bra smärtsamt.
Men värt det, det är det.
Smärtan hör liksom till på något vis.
Det ska kännas att bli märkt för livet.
Det gör ont, något så fruktansvärt.
Konturerna okej, men fyllandet var bra smärtsamt.
Men värt det, det är det.
Smärtan hör liksom till på något vis.
Det ska kännas att bli märkt för livet.
En svala. För frihet, i allmänhet.
För att jag klarat 1,5 år som jag kanske aldrig trodde jag skulle.
Att jag vågade göra det jag ville, hur svårt det än kändes.
Att flyga med egna vingar. Lämna boet. Släppa taget.
Att se på när det känns som om jag borde ge upp,
För att jag klarat 1,5 år som jag kanske aldrig trodde jag skulle.
Att jag vågade göra det jag ville, hur svårt det än kändes.
Att flyga med egna vingar. Lämna boet. Släppa taget.
Att se på när det känns som om jag borde ge upp,
för att påminna mig om att jag klarat mig så långt, och borde klara mig ännu längre.
Min personliga pepp, för att jag klarar det.
Det vet jag ju.
Det vet jag ju.
Det är lite sjukt delvis.
Man ser den, äntligen efter all tid man längtat efter att få göra den.
Och nu sitter sen där. För alltid. Oavsett vad som händer.
Men just nu känns det inte som ett stort problem,
Men just nu känns det inte som ett stort problem,
för fan va nöjd jag är.
Värt varenda krona. Varje sekunds smärta.
Värt varenda krona. Varje sekunds smärta.
Och när den läkt kommer den vara ännu finare.
Lycka.
Lycka.
Nu ska jag återgå till Mauro och Pluras kök som tack och lov fanns på internet, missade det igår för praktiken, just när älskade Markus Krunegård var med.
Efter det kollar jag nog på Jersey Shore och sen blir det att packa väskan för imorgon,
då blir det Zumba med min favorit Perssi!
Efter det kollar jag nog på Jersey Shore och sen blir det att packa väskan för imorgon,
då blir det Zumba med min favorit Perssi!
Ha det fint
I’m On The Pursuit Of Happiness
Bilden är någon dag gammal men jag lär väl se ungefär likadan ut.
Klarade av skolan med brist på sömn, ett prov utan att ha pluggat och fick handlat lite nödvändigheter på stan.
För ett 41a nagellack kan man inte leva utan. Och en vit bas T-shirt är perfekt för bara 50-lappen.
Klarade av skolan med brist på sömn, ett prov utan att ha pluggat och fick handlat lite nödvändigheter på stan.
För ett 41a nagellack kan man inte leva utan. Och en vit bas T-shirt är perfekt för bara 50-lappen.
Nu ska jag strax packa väskan för att åka till Falkenberg och simma med min fina vän.
Förhoppningsvis får jag solat lite också.
Det sista strået har draget och pricken över i:et är satt på plats.
Förhoppningsvis får jag solat lite också.
Det sista strået har draget och pricken över i:et är satt på plats.
Jag vägrar gråta mer för din skull för det spenderade jag hela julen åt.
Sanningen är nog den att jag inte ens orkar.
Jag gav dig så många tårar att jag nästan torkade ut.
Så nu får det nog allt vara nog med det här och jag hoppas du känner min uppgivenhet.
Istället ska jag vara självisk.
Göra det jag borde gjort för länge sen och ta mitt liv dit jag vill.
Varför göra saker för andra. Varför förändra sig själv för att uppfylla andras krav när det motstrider allt man egentligen står för. Varför försöka få någon annan att älska en när man aldrig älskat en själv.
Här drar jag ett sträck och startar om, tar fart och ger mig av.
Jag ska hitta mig och göra allt som faller mig in.
Och får jag vara ärlig så känns det riktigt bra.
Varför göra saker för andra. Varför förändra sig själv för att uppfylla andras krav när det motstrider allt man egentligen står för. Varför försöka få någon annan att älska en när man aldrig älskat en själv.
Här drar jag ett sträck och startar om, tar fart och ger mig av.
Jag ska hitta mig och göra allt som faller mig in.
Och får jag vara ärlig så känns det riktigt bra.
Har sökt jobb under en vecka i Skåne med vännen som får mig att må allra bäst
och på denna Onsdagen sticks en nål på min handled. Jag blir märkt för första gången.
Kunde inte vara mer taggad. Körkortet ska med tas tag i och på nästa fredag kommer mammis.
Life's looking pretty damn good, even without you.
Varje gång jag möter din blick hör jag ditt hjärta ge mig blod
Ett kanske ganska misslyckat försök till att visa att jag trots att jag inte borde, har färgat håret.
Och nu känns det faktiskt som att red is here to stay och jag gillart.
Orkar knappt hålla uppe ögonen av trötthet,
Och nu känns det faktiskt som att red is here to stay och jag gillart.
Orkar knappt hålla uppe ögonen av trötthet,
huvudet värker lite lätt och det kan nog vara så att mängden sömn igår natt var otillräcklig.
Men det gör inget.
Inlindad i lakan knutna med dina armar runt om med din andning precis bredvid, så nära som möjligt.
Ville ligga där, hos dig vaken. För att ta vara på det. Hade du släppt taget om mig om du visste att jag var vaken? För jag hade nog kunnat ligga där hela dagen och bara njutit av din omfamning.
Den jag varit utan och saknat som jag aldrig trodde jag skulle uppleva igen.
Jag vet inte vart detta leder
Jag vet inte vart detta leder
eller vart jag vill att det ska leda.
Jag har inga förhoppningar, bara känslor att gå på.
Och dina att lita på, för det lovar jag att jag gör denna gången om den chansen ges.
Jag har inga förhoppningar, bara känslor att gå på.
Och dina att lita på, för det lovar jag att jag gör denna gången om den chansen ges.
Happy Birthday.
Sängen lär kännas lite extra tom i natt.
And I never was smart with love
I let the bad ones in and the good ones go
I'm gonna love you like I've never been hurt before
I'm gonna love you like I'm indestructible
I'm gonna love you like I've never been hurt before
I'm gonna love you like I'm indestructible
Även inbitna lögnare har sin charm
Vet inte varför just dessa två bilder är de första som jag bjuder på på ett jävla tag.
Min kanske näst finaste födelsedags present och biljetten sen förra nyår, som tar bär med sig massor med minnen. Men nu blev det just de bilderna så det får duga.
Det kom en tid då jag kände att jag inte hann med detta, att jag inte behövde det lika mycket.
Glädje upp till öronen och rosa moln vart jag än gick. Jag hoppades på att den tiden skulle bli mer långvarig än så och i kontrast till förr har jag bara mig själv att skylla det på denna gången. Jag brukar kunna lägga orden i rätt ordning för att förmedla men denna gången gick det inte. Och ont gör det, det ska gudarna veta.
Jag sitter här på min säng som nu mera är på golvnivå, och blickar ut över rummet som jag försökt förändra för att glömma. Mitt hår är i någon sorts rödton tack vare ett impulsryck och en underbart snäll bästa vän.
Jag gör om och flyttar runt saker även om det inte får mig att tänka på annat.
Det är som om jag har kört fast i en snödriva medans du inte alls har några problem att köra vidare.
Förbi mig.
Och jag kan inte klaga, jag kan inte påpeka eller undra varför. För det är på dina villkor. Tack vare mig.
Idiotalice med ett självförtroende i bottnen som sabbar allting. Om inte det eller om inte det. Det är lätt att vara efterklok.
Så äckligt lätt. Och det konstigaste är att jag inte tror att det hänt och är precis lika chockad själv.
Och betala för det, det får man. Som en tatuering tvärs över samvetet, där står det.
Min kanske näst finaste födelsedags present och biljetten sen förra nyår, som tar bär med sig massor med minnen. Men nu blev det just de bilderna så det får duga.
Det kom en tid då jag kände att jag inte hann med detta, att jag inte behövde det lika mycket.
Glädje upp till öronen och rosa moln vart jag än gick. Jag hoppades på att den tiden skulle bli mer långvarig än så och i kontrast till förr har jag bara mig själv att skylla det på denna gången. Jag brukar kunna lägga orden i rätt ordning för att förmedla men denna gången gick det inte. Och ont gör det, det ska gudarna veta.
Jag sitter här på min säng som nu mera är på golvnivå, och blickar ut över rummet som jag försökt förändra för att glömma. Mitt hår är i någon sorts rödton tack vare ett impulsryck och en underbart snäll bästa vän.
Jag gör om och flyttar runt saker även om det inte får mig att tänka på annat.
Det är som om jag har kört fast i en snödriva medans du inte alls har några problem att köra vidare.
Förbi mig.
Och jag kan inte klaga, jag kan inte påpeka eller undra varför. För det är på dina villkor. Tack vare mig.
Idiotalice med ett självförtroende i bottnen som sabbar allting. Om inte det eller om inte det. Det är lätt att vara efterklok.
Så äckligt lätt. Och det konstigaste är att jag inte tror att det hänt och är precis lika chockad själv.
Och betala för det, det får man. Som en tatuering tvärs över samvetet, där står det.
Tänka på annat går ju att försöka, men om det går vettefan.
Nu fortsätter jag mitt lindriga försök till att packa. Jag började igår morse, och ändå har jag inte kommit längre än en halvfylld väska och tårfyllda ögon. Imorgon beger jag mig för att fira med släkten i USA. Kanske behöver jag det, kanske kan det få mig på andra tankar fastän jag tvivlar det. Städa borde jag med, men det lär inte bli så noggrant som jag tänkte. Tänkte för att försöka tränga bort det där jobbiga.
Tanken på att du skulle varit här precis just nu.
Have a Merry F*cking Christmas and a Happy New Year peeps. Ciao.
I'll be the brunette in the leatherskirt
En morgon när man inte ville gå upp då sängen var skönare än vanligt, en sådan morgon var det idag.
Grådaskigt, regnigt, mörkt och blåsigt. Men inte fan tar skolan hänsyn till det.
På med stövlarna och ut. Visste redan innan att jag skulle behöva gå in till stan och fixa strumpisar till morgondagens festligheter, gud vad jag längtar.
Så jag gick med mitt blommiga paraply tills jag var orolig att det skulle gå sönder så jag tog ner det, och blev blöt. Gick ner till H&M och efter att ha hittat strumpbyxor i rätt size och färg tänkte jag att jag likagärna kunde kolla lite mer eftersom bussen inte skulle gå än på ett tag. Tur var väl det.
För där hängde den. Min kjol. Den väntade nog på mig. Ensam kjol i läderimmitation där i ett packat, osorterat klädställ. Strl 38 med en lysande röd lapp. 75 spänn. 75 jävla svenska kronor.
Efter det fick det nästan regna hur mycket det ville.
En ögonskugga blev det med, som faktiskt kostade mer än kjolen.
Jag får inte den där ilande känslan längre.
Hjärtat hoppar inga slag av obehag.
Jag bekräftar bara läget. Och ingentingar det.
Läser och nästan småler.
Påminns om hur just du formulerar dig,
dina ord och ditt sätt att skriva dem.
Det var så himla längesen nu.
Och är nästan synd.
Men jag är rädd att det får vara synd ett tag till.
En panda på fingret och en blåsa på läppen, festligt.
Och ja, det är lika roligt som det låter.
Sådär ja, lite smått och gott från resan minsann, ser man på.
Ny pälsväst, röda läppar, kreatur på fingrarna, gräddgubbar och kaffekoppar på håliga bord.
Och självklart mina nya Hunters som jag invigde ikväll på resturang. Vem fan har gummistövlar på resturang?
Jo jag ser ni.
Vi har firat Halloween, shoppat i mängder, ätit ute, sprungit i regn, galopperat i full fart på galoppbanan, druckit vin och skrattat, fan vad vi har skrattat. Det är fint att se tillbaka på en resa och inte kunna låta bli att le.
Nu ska jag ge packningen en chans och sen blir det paj och kanske film. Gosh vad livet känns lätt ikväll. Pöss på er, imorgon kommer jag hem och gör Sverige osäkert igen!
